Läs mer om larmanläggningens historia - från dess början med det första patentet 1853 till den aktuella utvecklingen av i dag.
Man kan knappt tro det: Den första elektromagnetiska larmanläggningen i världen patenterades redan den 21 juni 1853 av en man vid namn Augustus Russel Pope, en knåpare från Sommeville i Boston. Fram tills dess hade folket främst förlitat sig på det höga snattret från de skrämda gässen, som hade övergivit vakthundar eller mekaniska ringklockor, för att ertappa inbrottstjuvar på sin egendom.
Popes batteridrivna anordning, som ur dagens perspektiv kan tyckas vara simpel, men som visade sig vara ett mycket effektivt system mot inbrottstjuvar: Den reagerade på när en strömkrets stängdes: Dörrar och fönster var anslutna som självständiga enheter med hjälp av en parallellkoppling. Om en dörr eller ett fönster öppnades, och därmed stängde strömkretsen, fick det plötsliga strömflödet en magnet, som hade monterats in i systemet, att vibrera. De elektro-magnetiska svängningarna som uppstod, överfördes till en hammare som därefter slog på en mässingsklocka. Det speciella med Popes uppfinning var, att larmet inte kunde kopplas ur bara genom att stänga fönstret eller dörren. En omkopplingsbar fjäder, som var monterad i väggen över dörren, höll nämligen i detta fall strömkretsen avbruten, så att klockan fortfarande slog.
Fastän Pope hade banat vägen för pionjärarbetet, förmodas en annan vara fader till den moderna larmanläggningen. Edwin Holmes, en affärsman och grundare av det första företaget för elektriska larmanläggningar, hade 1857 köpt rättigheterna till Popes uppfinning. Han var den som visade den elektro-magnetiska larmtekniken vägen till industrin med sitt företag Holmes Electric Protection Company.
Holmes hade visserligen inte välsignats med Popes uppfinningsrikedom men han visade sig vara en smart strateg. Vad gäller reklammaterial, var han före sin tid. För att motverka den ännu mycket utbredda rädslan för elen som uppfattades som kuslig under 1900-talet, publicerade han namnlistor på framträdande kunder i New Yorks tidningar, som redan var villiga att vittna om deras förtroende för hans larmanläggningar. Han publicerade en annons, alltid tillsammans med en bild av hans "inbrottslarmstelegraf" och sin alltid konsekventa text. Helt instinktivt följde Holmes lagarna för modern marknadsföring, så att Popes uppfinning gradvist blev Holmes varumärke.
Befolkningens förtroendet och fascinationen för den dåförtiden ganska nya telegrafin utnyttjade Holmes på två sätt för sina kommersiella mål: Dels för produktnamnet på sin larmanläggning och dels för den tekniska användningen av en av hans talrika patenträttigheter för isoleringen av telegraftrådar.
Det kostade inte Holmes mycket fantasi för att använda detta patent för att bygga en centralstation, i vilken de väderbeständiga telegrafkablarna skulle löpa samman med hans larmanläggningar. För att kunna leda kabeln för kundernas larmanläggningar rakt genom staden till sitt kontor, flyttade Holmes sitt kontor till den översta våningen i en byggnad downtown. Snart tillhörde berömda juvelerare som Tiffany eller Lord & Taylor till hans kunder.
Den största kuppen för sitt företag lyckades dock hans son Edwin T. Holmes med. Denne kom på idén att på nätterna utnyttja oanvända telefonanslutningar till Bostons affären för sina larmanläggningar. Efter att detta system kröntes med framgång i Boston, knöt Holmes täta kontakter med telefonbolag och fick snart exklusiva rättigheter att även använda New York-bornas telefonnät med hans redan då välanslutna ledningar för sina larmanläggningar.
En ung man vid namn Edward. A. Calahan satte ytterligare en milsten i historien om moderna larmanläggningar efter Holmes: 1867 uppfann den utbildade telegrafen den första guld- och börsklockan som med kursändringen på Wall Street snabbt kunde ledas vidare till investerarna. Springpojken, som då möjliggjorde korrespondensen mellan börsmäklarna, fick på en gång mycket mer att göra, eftersom mycket mer information fanns till förfogande efter kort tid. Vad har allt detta med vidareutvecklingen av elektriska larmanläggningar att göra? Kopplingen framgår av presidenten för firman som grundades kort efter för att tillverka börsklockan, Elisha Andrews, som nu var Calahans överordnade. Den stackars mannen blev en natt överraskad av en inbrottstjuv och tungt rånad. Bestört över överfallet kände sig Calahan förpliktad att skydda sin chef mot sådana faror i framtiden.
Hans plan var att utrusta 50 grannar i omkretsen av Andrews hus, var och en med en nödsamtalsdosa och en klocka, och sedan koppla ihop husen med varandra. För varje husliga nödanmälare fastställdes ett bestämt antal klockslag, som i händelse av ett inbrott skulle skilja sig åt mellan husen. Om ett larm slogs i hus A, visste husen C och B att A förmodligen rånades.
Medan han arbetade på den första nödsamtalsapparaten, kom Calahan på en ytterligare, avgörande tanke: Inbrott var särskilt vanligt förekommande i städerna – om hans system inte bara skulle lösa ut larm utan även ge stöd var en nödsamtalscentral nödvändig, som skulle kunna besvara alla inkommande samtal om hjälp. Han började med att dela upp New York i distrikt, som skulle anslutas med en sådan, central, nödsamtalsplats. Därifrån skickades en springpojke ut i händelse av ett inkommande nödsamtal, för att snabbt begära stöd för aktuellt distrikt. Fördelen med nödsamtalsdosorna var att de bara behövde lite underhåll. De matades enkelt från centralstationens strömförsörjningsnät. 1871 hjälpte Calahan till att bygga upp företaget American District Telegraph (ADT). Firman var mycket framgångsrikt och underhåll från 1875 kontor i Brooklyn, New York, Baltimore, Philadelphia och Chicago.
Nödsamtalsdosorna av typen Calahan blev standard för polis- och brandskyddet, men användes även av nyhetsbyråerna. Så i slutet av 1870-talet blev två tredjedelar av alla aktieköp placerade via underrättelsepojkarna från firman ADT.
Nittonhundratalet förde med sig viktiga utvecklingar i larmtekniken: Efter att Calahans typ, efter andra världskriget, hade blivit mer prisvärda, kunde allt fler kopplingsställen till medicinska tjänster, polis och brandkår sättas in och på så sätt förbättrades befolkningens säkerhet betydligt. På 1970-talet integrerade tekniker de första rörelsedetektorerna i sina larmsystem. 1980- och 1990-talen präglades framför allt av en ökande demokratisering, varigenom larmanläggningar blev standard i säkringen av byggnader. Slutligen kom de första trådlösa larmanläggningarna ut på marknaden och revolutionerade larmtekniken även i praktisk aspekt - den hittills oundvikliga härvan av kablar slutligen hade äntligen försvunnit.
I dag kan oöverskådliga fastigheter nästan oavbrutet säkras genom samspelet av de modernaste rörelsedetektorerna, högupplöst övervakningsvideoteknik och elektroniska detektorer. Teknologiska, betydelsefulla innovationer överraskar fortfarande människorna. På så sätt lyckades produktutvecklare från ABUS Security-Center 2008 att integrera en kombination av mekaniskt och elektroniskt skydd i bara ett larmsystem i den moderna trådlösa larmtekniken. Inbrottsförsök avvärjas med högt mekaniskt tryckmotstånd och avaktiveras samtidigt elektroniskt. Det kommer att bli praktiskt omöjligt för inbrottstjuven att bända upp ett fönster genom stålstänger som är ihopkilade med varandra. Dessutom kommer det registrerade uppbrytningsförsöket att vidarebefordras till en central, som sedan slår ett högljutt larm och tvingar gärningsmannen att fly.
De moderna larmanläggningarnas historia har säkert ännu fler spännande kapitel för oss – låt oss bli överraskade över var de kommande åren kommer att ha i beredskap för tekniska innovationer. ABUS önskar alla teknikproffs och hobbyknåpare stort utrymme för inspiration och nya idéer – så att säkerhetens historia framgångsrikt kan fortsätta att skrivas!
Belgique
België
Brasil
Canada (EN)
Canada (FR)
Deutschland
España
France
International
Italia
Magyarország
México
Nederlands
Österreich
Polska
Portugal
România
Schweiz
Suisse
Sverige
Svizzera
USA
United Kingdom
tiếng Việt
Україна
